Sakta gick jag. Uppför backen gick vägen. Kallsvettigt glad åt jag på en tanke mersmak av kvällen. Drogen alkohol hade gjort mig fri, släppt lös den prestationsångest och frustration som gnagt i mig sedan oktober. En lyckad kväll. Sill, ost och isterband hemma, öl och vin, musik och stoj. Sedan puben. Sedan klubben. Sedan nattamad. Rökte på, en jolle eller två. Sedan gick jag sakta uppför backen. De gula tegelfasaderna tornade upp sig likt barrackerna i Buchenwald. Till och med Viskängen såg ut att kunna vara en arbetsåker. Detta stycke gräs i ett huttrande kallt Helsingborg en tidig morgon i februari. Här någonstans bodde jag. Jag började tänka på de halskedjade negrernai "Heart of Darkness" och föreställde dem bära tvätt till tvättstugan på gården, på ett enda led ifrån mitt trapphus. Hittade dörren, slog portkoden. Portkoden funkade inte. Tog upp nyckeln. Fel nyckel. Testaden en annan nyckel, den funkade. Gick uppför trappan. Trappan funkade inte. Jag snubblade och ramlade in i Möllers dörr. Jag hörde någon vakna. Jag hostade till och lyfte på locket till brevlådan, så att de skulle tro att det var tidningsbudet, sedan sprang jag uppför de tre andra våningarna, till fjärde våningen, till den enda lägenheten på det planet. Jag testade nyckeln. Den funkade inte. Jag stod i 10 minuter och försökte öppna en dörr, en dörr till ljuset, till himmelriket, till värmen, till en säng. Jag lyckades. Jag kom in, satte mina gympaskor jag använt i två års tid på de tidningar jag lagt innanför dörren som tillfälliga dörrmattor och skoställ. Jag spydde i handfatet på toaletten. Jag tänkte på hur svårt livet var, men att det ändå var så enkelt att man kunde supa sig full och spy ner sitt eget handfat.
Jag satte mig i soffan och vaknade efter femton minuter. Det ringde på dörren.
-Jävla fyllon som gått fel, tänkte jag.
Kanske Peter som missat tåget, eller var för full för att hitta det, tänkte jag. Eller som ångrade sig, och vill slagga här en natt, eller en idiot som låst sig ute och vill låna telefonen och kommit in i trapphuset med porttelefonens hjälp.
Tittade i nyckelhålet. Det var mörkt i trapphuset. Men jag såg en man. I blå uniform. Kortare än medellängd. Mörk. Såg ut som den skallige framträdande Sverigedemokraten, fast med hår. Bakom honom tornade en längre
kvinna upp. Eva Rydberg tänkte jag på när jag såg henne. Hon var något äldre än Sverigedemokraten, jag menar polisen.
- De måste ha tagit fel på adress, funderade jag.
Låste upp dörren med nyckeln som jag låst dörren med på insidan. Det knackade på dörren lite febrilt och kallt hetsigt. En siamesisk tvilling i uniform. Nej, fyllan slog till med trötthet och hasch. Mina pupiller hamnade rätt igen och jag såg normalt. Jag lade av en rap och ett litet moln av cannabisrök kom flygande ut i trapphuset. Det luktade hasch, svett och kebab från mig. Antingen märkte de inget eller så kände de inte igen lukten. De sa iallafall ingenting.
- Vi är från polisen.
- Åh fan, sa jag, och försökte se polishatisk ut.
- Vi har tråkiga nyheter, får vi komma in.
Jag satt vid bordet framför mitt stora vindsfönster och mindes inte riktigt vad de hade sagt. Men Peter var död. Fyllan försvann på två sekunder, det var som att jag rentav luktade bättre än innan på den lilla bråkdelen av en evighet. Enligt klockan förflöt kanske 10 sekunder och jag stod bara och gapade.
- Vi misstänker mord och skulle behöva prata mer med dig, vi uppskattar om du ringer mig på detta numret när du har samlat dig, sade kommisarien Liknar Björn Söder. Eva Rydberg sa bara att hon beklagade och såg besvärad ut, hon tittade in över min axel och såg planschen på Bob Marley hänga på väggen i vardagsrummet. Kling och klang gick iväg och jag reste mig upp och gick några varv i rummet. Det var som att någon annan hade gjort teet som jag sörplade i mig. Det smakade inte te. Det smakade inte vatten. Det smakade luft.