Måns var en stor katt. Mörk. Svart och brun, med gråa inslag.
Han var till hälften bondkatt, till hälften norsk skogskatt.
Han sov ofta i en gammal barnvagn som stod på första våningens altan.
Ibland gick han med oss på promenader när vi gick ut med hundarna.
Han följde efter oss, smög bakom oss, ibland om vi väntade in honom så sprang han ikapp oss.
Måns var den vackraste katten någon någon gång hade sett. Han var stor, stolt, smart, snabb och älskade oss.
Många gånger retades han med den yngsta hunden, Nemo. En storvuxen papillon.
Han visste att Nemo hade koppel när han gick ut. Därför kunde Måns vänta i ett träd längs vägen, vänta på Nemo och oss. Precis när Nemo stod under trädet hoppade han ut framför honom. Stod och stirrade en stund på hunden som började skälla och dra. Sedan sprang han hem igen. Han hade fått sin hämnd för
att Nemo så många gånger jagat honom eller avbrutit hans sömn. När vi kom tillbaka låg han i barnvagnen och sov.

Men juldagen det året hade han varit ute på en av sina egna promenader. Det var kallt. Julmaten värmdes och lukten av Jansson och prinskorvar spred sig ut mellan gliporna i fönstret och nådde andra sidan vägen.
Måns längtade hem till värmen och till julmaten.
Det hade inte kommit en bil körande på vägen på två dagar. Måns sprang över vägen. Pang. Bilen bromsade och Måns låg stilla. Vi hackade länge i jorden den kvällen. Och Måns fick vila i den.
Måns var en stor katt.