Jag brukar tala om innan jag fick
eller när jag var i mitt gamla skick.
När jag var ganska lika de flesta
och av livet tog ut det mesta.

Då jag retade mig på minsta skitsak
då vägen var ganska så rak.
Då jag sällan något av kroppen kände
hur jag än på den tänjde och bände.

Då när jag inte behövde betänka
att jag min rörelse skulle få inskränka.
När jag rörde mig lätt med någon slags stil
då när jag var ganska ung och viril.

Då när saker och ting föll på plats
och jag inte behövde ta vansinnig sats.
När livet flöt fram som en stilla å
och jag trodde allt skulle bestå.

Då när luften var lätt att andas
Och svårmodet ej börjat randas.
När livet levdes ganska så lätt
rätt så självklart på något sätt