Och jag som aldrig skulle gett upp tanken på dig och mig
Står kvar i regnet förkrossad och förtvivlad när
Du har precis fällt den slutgiltiga domen, du kommer aldrig mer
Tillbaka

Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för jag ser trots allt
Ironin i det hela, med dina vackra ord som ekar i bakhuvudet
När du står och ser så jävla skamsen ut
Och jag vill bara skrika rakt ut eller ge dig en smäll på käften,
Aldrig har jag varit så arg

Men du går och jag står kvar precis som alla andra gånger, och borde jag
Inte lärt mig vid det här laget att det ena som binder våra liv samman
Är tårar, förkrossande kärlek och förnedrande sex?

Att tro något annat om dig och mig kan bara kallas högmod
Gudarna har uppenbarligen beslutat sig för att det aldrig någonsin kommer bli vi
Varken i detta liv eller nästa, men trots det går vi gång på gång tillbaka
Aldrig mer lämnar jag dig säger vi, varje gång i blint raseri

Och varenda gång hamnar vi i din trånga säng till sist, i tårar och svett när vi
Vansinnigt försöker läka våra krossade hjärtan med hjälp av närheten av våra nakna kroppar
Vi borde ge upp snart, men så länge du fortfarande andas
Stannar jag kvar