Apelsinmannen disponerade ett väldigt litet rum i det stora vita kontoret. Trots att han mycket sällan var där respekterade alla att rummet var hans och belamrade det inte med kontorsmaterial eller andra profana ting. Dörren som vette mot södra korridoren var aldrig låst. Rummet var vitkalkat som en klostercell och innehöll bara två föremål, de gröna teglasen med kant av guld och frostad marmelad. De stod i det lilla källarfönstret som satt högt uppe på väggen och vette mot norra korridoren. Jag berättade för min lillasyster att en dag skulle apelsinmannen komma, fylla de båda glasen med te och sätta rullrån i. Då skulle han komma för att hämta mig och göra mig till sin, för apelsinmannen älskade mig, egentligen.

Lillasyster och jag vankade i korridorerna. Ibland såg vi hur det glimmade till av ljus i fönstret, och de gröna glasen glänste. Andra gånger lade vi märkte till att dörren stod på glänt och svängde i vinddraget. Vid några tillfällen tyckte vi oss skymta en strimma av apelsinmannens brandgula hår genom dörrspringan. Jag tvättade mina svarta sammetskläder och putsade min kropp varje dag i väntan på apelsinmannen.

Dagarna gick, veckorna och månaderna. Mina försäkringar om apelsinmannens snara ankomst fick efterhand en alltmer urholkad klang, och jag började allvarligt tvivla på hans kärlek. Jag började slarva med tvätten, putsningen och tandtråden, sova längre på morgnarna och svepa in mig i ett skyddande lager av svett, plack och ironi. När vi så en dag såg de gröna glasen till brädden fyllda med dryck betraktade lillasyster och jag fenomenet som en synvilla. När apelsinmannen faktiskt anlände och slickade mig med sin sträva tunga funderade jag på om han var sarkastisk eller bara artig. Jag tänkte att hade han inte kommit förut så älskade han mig väl inte nu heller.