Jag kom till Din dödsbädd
jag kom ju till Dig jag älskade
jag var ju inte alls rädd.

Men jag tänkte så klart
hur skall det för oss gå
sen utan Dig Käraste då:
Det funderade jag mycket på...

Jag satte mig ner vid Din sida
Du såg så glad ut tyckes ej lida
Dina ögon lyste så strålande rapida.

Men så allt för mig brast
i en hast, jag som inte alls hade
tänkt att ge Dig en ytterligare last...

Jag skulle ju varit Din stöttepelare
ingen liten virrig gråtande hare
utan en som allt skulle klare...

Men då la Du Din hand på min
och sa med en stämma som gick
i hjärtat direkt in: -Tänk inte på
mig allt ordnar sig! Du kan sörja
för de levande som här är kvar
och jag får väl att göra
i min kommande
reservoar, om inte...
Lång vila efter all
sjukdom känns
bara: Underbar!