Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
När jag började skriva här lovade jag att aldrig skriva om något jobbigt. Fan vad jag inte höll det.


Är du lika trasig som jag

Och jag bara svär
Hela tiden
Kan inte prata normalt längre
- Fan jävla helvete

Trodde jag var stark och tålig
Hade medkänsla och var naiv som fan
Hade livslust

Tyckte om att vara så

Nu är jag bara urholakde ögon
Som går på autopilot
Gör vad fan som helst för att inte växa upp

Livet tågar på ändå

Och det är tur för världen att jag är så jävla bra på att le
Jävla lilla naiva värld
För om den bara visste

Så skulle den vara lika trasig som jag




Fri vers av LovisaCecilia
Läst 211 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-11-25 23:03



Bookmark and Share

  August L S
Världen är nog ganska trasig den med. Utan att vilja bagatellisera är det nog många som liksom blir kantstötta och tufsiga med tiden. Livet är en sorglig affär, man kämpar och reser sig, gång på gång, hoppas på en möjlighet att ge upp, som aldrig kommer. Var och en står sin plåga närmast.

På något vis går folk inte under ändå.
När de som man borde kunna lita på, de vuxna i ens familj t.ex., sviker en, då är man på ett sätt hjälplös. Att inte kapsejsa i en sådan motvind är att vara stark och tålig, att ha lust till livet som är svårare att knäcka än man kan tro. Att se hur förvriden och förstörd vår jord är, att möta människors illvillighet, utan att förbittras och förlora hoppet, det är en styrka jag kan respektera.

Men jag ursäktar. Här sitter jag och mässar.
Det är en bra dikt, också som konstverk. Stark och brännande. Början speciellt gillar jag, den går direkt in, som ett spjut.
Heja dig, heja poesin!
2011-11-27
  > Nästa text
< Föregående

LovisaCecilia
LovisaCecilia