2012, du skulle föra världen till sin domedag. Det gick inte särskillt bra. Henrik sa att det var den sämsta appokalypsen någonsin. Själv vet jag att du lyckades. Du fick mig att gå under. Men askan är den bästa jorden. Och efter död kom liv. 2012, i din uppsyn återuppstod jag.

2012, vi har bråkat en hel del du och jag. Du tvingade mig att se fast jag ville blunda. Lagom på din dödsbädd förlät jag dig. För de insikter du gav mig, efter vinster på de utmaningar du plaserade ut i min väg, kan inte ens jag förneka. Du blev den föräldern som inte curlade mig. Du tog och gav skoningslöst.

Du såg mig ta studenten. Såg mig bråka med min bästa vän, och rädda mitt försummade förhållande. Du lärde mig älska livet igen och du var med mig när jag fick mitt första jobb. Lärde mig att släppa taget, och att det är okej att ge upp. Fick mig att le åt min M kropp. Och i takt med att jag inte grät i jeansprovrummen, köpte jag min första magtröja.

Och nu när jag äntligen har lärt mig konsten att gå balansgång mellan alvar och klackspark, lämnar du mig. Men jag är född modig.

Så här i efterhand är jag glad att vi möttes. Trots all avsky, all förnedran vi slängde på varandra så försonades vi. Du drog mig genom helvetet och tillbaka. Bara någon mycket speciell kan komma undan med det. Jag lär aldrig glömma dig.