Nu är det lugna puckar. Dom hovrar som små helikoptrar strax ovaför isen. Nästan stilla i den konstfrusna luften. Allting är konst. Allting kan jag omfatta. Att begripa något som nån sorts mattetal är överskattat. Sånt har ingenting med hjärtat att göra. Vad har Schuberts stråkar med intelligens att göra? Eller Slayers power chords?
Metastaserna blockerar alla linjer. Stanken av rädsla är oerhörd. Fingeravtrycken krälar genom skäggstubben och jag tänker: En sån där. En sån där dagjävel. En sån där tisdagsjävel igen. Men jag är van vid dessa chockrosadagar i Gehenna. Det är bara kroppens sätt att minnas sin kronologi. Har jag skräckslagit mina cellorganeller så pass får jag dras med hämnden. Är ljuv? Och vi betalar av varandra. Jag. I min kropp.