Har valt att forska kring ett ämne jag tidigare vetat lite grann om,
men inte har vågat mig på till fullo.

Vilket språkträd det tillhör är oklart då bland annat det germanska
språkträdet uppvisar grenar. Grammatiken är inte att leka med.
Mina föräldrar talade det med varandra men det är ej mitt modersmål.
Till skillnad från latin så frodas det på sina håll. Det är inte konstruerat
av människan utan snarare upptäckt.

Att tala med händerna utgör cirka 23-30% av språket. Likt en tiger och
kroppsspråk bokstavligen talat. Att ljuga går ändå. En suck för det faktumet.

Redan aboriginerna kunde det mer eller mindre flytande innan den vita mannen kom med sitt språk. Inget kan land eller rike kan hävdas ha det som modersmål. Hörde det fanns en tolk men som knappt hinner med sina uppdrag.

Sånger sägs kunna vara så primitiva att djuren sjunger och dansar…
Det man inte behöver lära sig – och det står inte i lexikon – är dess
motsvarigheter till svordomar. Och om du ska viska, gör det då så att du når fram. I naturligt tillstånd har fjärilar av de vackraste stammar, kommit att representera en oskyldig och barnslig lätthet i icke-verbala sammanhang. Även döva torde höra det. Borde höra det…
I urtiden, om du grymtade vänligt och ett leende skönjdes hade du
börjat behärska grunderna.

Dialekter, beroende på om man är ifrån norrut, söderut eller centrum,
är inte tryckbara eller läsbara i ordbok. Självantändning antas bli följden.

Esperanto är ett språk som konstruerades av den polske språkprofessorn L. L. Zamenhof i slutet av 1800-talet. Syftet var att få en ökad dynamik världen över. En god idé som på senare tid har fått konkurrens så att säga. Men enligt mina undersökningar har jag funnit att detta andra språk alltid nått ännu större framgångar och större bakslag av den rena poesi som enligt myten bröt den hjärtskärande själens tystnad, längs legendariska läppar, Afrodites. Född Venus. Hoppas ni förstår helheten av mina intryck och mitt vemod för kärlekens språk.


Källförteckning: Hela mitt liv.