I detta vakuum så kallt att ljus stelnar till is och får mörkret att färdas snabbast. Stämningen är ändå ganska uppsluppen för detta par som sluppit sådana bekymmer. Sådana här utflykter är vardagsmat för dem till skillnad från jordbundna som undrar hur en nebulosa, möjligen rosa, ser ut på nära håll. Maka på er för här kommer något stort fort kort stund senare är den gigantiska asteroiden förbi dem.

- Vi följer efter den för skojs skull.

- Ja, se vart den tar vägen.

De kan lifta och tumma på regeln att fråga om lov först eftersom asteroiden har varit död fram tills nu trots att den är hjärtformad. De sätter sig ner och följer med asteroiden på dess färd. Karlavagnen är tom och lätt, men hinner inte med.

Universum är så nära, så naket att det nästan är genant. Inga hemligheter, ingen labyrint på Vintergatan. En hypernova tar sin plats och bländar teleskop, periskop i havet av ljus.

Efter ett tag ser det ut som att asteroiden är på väg mot en planet. Den är blå, grön och ser ut att vara bebodd. Vilan får ett abrupt slut.

- Planeten måste räddas.

- Ja, vi gör det tillsammans.

- Nej, du måste vara vid medvetande efteråt och mota bort eventuella bitar som fortfarande kan hota planeten.

Stillaståendes i rymden, väntar på asteroiden och tystnaden är total. Ju närmare den kommer, desto olidligare blir tystnaden och dess uppenbarelse. Obevekligen rör den sig framåt. Den är nästan framme. En liten bit till...

Det gnistrar till vid kollisionen, faller medvetslös mot planeten. En liten flicka är ute på en promenad med sin far. Hon tittar upp mot skyn och ser vad hon tror är en fallande stjärna. Hon blundar och önskar att mamma slutar bli arg och slå pappa.

Många mil längre bort står en folksamling. De har inte sett en sådan varelse tidigare och särskilt inte något som svävar en meter över marken. Någon ropar: - Slå den med en pinne! En "hjälte" som super för mycket. - I djävulens badvatten kommer den otacksamme syndaren att drunkna, tänker en annan åskådare.

Varelsen tycks vakna och återfå kontrollen över sina krafter. Medan jorden roterar är den stilla i luften och möter ett hus som demoleras. Kort därefter är den i ett annat land och med dess sargade kropp flyger den sakta upp mot skyn för att möta en grupp av sitt folk som flyger mot jorden. De ler och de verkar vara fredliga mot den helikopterpilot som passerar.

Nyhetsuppläsare över hela världen tävlar i att bli först med den historiska nyheten: Vi är INTE ensamma! De räddade oss! Hopp finns!

En överraskad kvinna tappar kaffeburken och mannen kramar dumburken.


FN:s generalförsamling är samlad trots att vi inte behöver generaler, vi kräver fred. Vi kväver krig. Fredrik och Fredrika får utomjordingarna heta tills vi lärt oss deras språk och se skillnad på dem. Om det nu är någon skillnad på dem.

En grupp med utomjordingar kliver in och innan alla hinner tappa andan som de håller, frågar gästerna:

- Kan vi hjälpa till med någonting?

- Ja, blir det nästan enhälliga svaret.

- Välkomna! Tag plats.

Dörrarna stängs. Nästa: Nordkorea...


En grupp tonåringar står och beundrar en utom-jording som hann före brandkåren till trädet där katten befinner sig utan förmågan att såga av grenen han sitter på.

- Det märks att du kommer från planeten Söt,
säger en tonåring med kamera i hand.

Ett stort leende får han till svar. För inte alltför längesedan fick
man som människa anses ha en superkraft om man kunde
åkalla ett leende, men allt har förändrats. Kanske.


I ett laboratorium lyser flitens lampa. Två arméer skapas. En med bakterier och en med virus. I symbios ska de utgöra Tellus botemedel.

Detta geni som inte ens har fyllt 30 år är nu stolt pappa till vetenskapens barn. Det är dags för dem att pröva sina relativt spröda vingar. Människans bästa vän ska få ge understöd vid fronten med ansvarsfrihet så skäll ej blir konsekvensen. För inte är det så att människan är någons bästa vän.


Kvällen är god och programledaren i TV berättar att antalet självmord har sjunkit till ett rekordlågt antal på kort tid. Brottslingar passerar fängelser utan att gå in. En Fredrika är gäst och besvarar frågor.

- Vad vill ni ha för att ni räddade planeten?

- Ingenting.

- Tror ni på Gud? Är ni gudar?

- Nej. Nej.

- Har ni inte rymdskepp?

- Nej, vi tar oss fram ändå. Däremot finns det flera andra raser som har skepp. Bland annat era raketer är imponerande, tycker vi. Vad vi vet har vårat folk inte behövt forska då våra förmågor är medfödda.

- Varför är ni så få som kommit hit? Är ni inte fler?

- Det finns många fler, men vi är nomader. Vi besöker våran hemplanet oregelbundet och då händer det att vi träffar andra återvändare. Vi delar då med oss av våra erfarenheter innan vi skiljs åt igen.

- Hur känns det att vara så... mäktiga?

- Ödmjukhet är vårat motto. Ni är också mäktiga.


Under tiden i ett annat land långt borta får en upplyst despot upplysningen att en Fredrik står utanför staden och han hade darrat av rädsla om han inte hade varit en fullblodspsykopat. Högtalarna basunerar ut ordern: - Inte ett steg tillbaka!

Soldaternas dilemman hopar sig i en hög som reser sig över skyttegravarna. Flanken vill inte lägga manken till. Låt oss förlora. De gör honnör mot lede fi som ropar:

- Ta ett farväl till vapnen!

Fredrik rusar fram och en tjur skulle ha klivit åt sidan.


Sektledaren har varit vaken i sju dagar och är nu redo att hålla sitt tal:

- Det här är bara början! Vi ska utvecklas och aldrig behöva sömn. Tidens bojor är ett minne blott. Inkräktarna ska oavbrutet möta vårat motstånd! De har gett sig på varje "diktator", men se vilket kaos det medförde. Exakt som jag förutspådde. På Antarktis ska vi bygga en frizon där ordning får råda. Tänk på allt du vill ha och släpp taget om det.

Förutom att vara karismatisk är han även astmatisk och tror först att det är ett sådant anfall han plötsligt får, men snart faller han ner död.

Nyheten om sjukdomen, och själva sjukdomen, sprider sig ungefär lika snabbt över världen. Från väst till öst, en dödlig pandemi, pandor undantagna.


En ung man iförd en laboratorierock går fram till en Fredrik som sitter på en kulle och i sin hand har han en fjäril som han intensivt studerar. Han är annorlunda jämfört med de andra utomjordingarna och tycks inte vara kontaktbar.

- Ta mig till eran ledare, säger människan.

- Vi har ingen direkt ledare, säger en Fredrik som står tillsammans med sina gelikar vid
foten av kullen.

- Ni skulle inte ha räddat oss!

- Varför?

- Har ni inte sett hur människan beter sig?!

Jag försökte hjälpa alla, men jag misslyckades på grund av deras dumhet. De har förvägrat sig själva så mycket!

Ni är en kortsiktig lösning på deras problem. Jag hade de långsiktiga lösningarna. Min hjärna förstår sig själv.

Jag klarade inte av att se dem lida längre. Jag grät mig till sömns.

Världen är orättvis för att människorna är orättvisa. Ett enkelt faktum som anmärkningsvärt få inser.

En Fredrika håller med honom delvis.

- De måste straffas. Med atomens kraft kommer de för lindrigt undan, men vilket vackert fyrverkeri det hade varit!

Sedan jag dog inombords, varje person jag mötte utomhus gick på min begravning.

Det är okej att dö.

Min sista gåva till mänskligheten var deras största utmaning som de inte klarade av. Därmed får ni den här planeten.

- Vi vill inte ha den. Det är deras.

- De är inte värdiga! Ta den! Varsågoda!

- Det är inte rätt.

Sorgsna lämnar utomjordingarna planeten åt sitt öde och de ser sig inte om.