Se mig le trots vad spegeln säger. Jag döljer det du aldrig någonsin kommer att få se. En sida av mig som jag aldrig visar för någon. Jag spiller ut det när du minst anar och jag krossar de som hör eller ser. Jag vill inte att någon ska höra, att någon ska se. Jag vill inte släppa in. Den minsta spricka i min dörr skulle orsaka total kaos. Men du tycker ju om när mitt liv är kaos. Du tycker om att skada mig, inte sant?

Jag vet inte vad du vill att jag ska göra för att nå fram. Du ligger där och tittar på mig med dina tomma ögon. Som en avgrund av ondska och svart sot. Jag drunknar i dem, som i kvicksand. Motsträvig, äcklad, kämpandes för mitt liv.

Du har mig virad runt ditt lillfinger, alltid redo att slå till med din piska. Jag vet vad du gör, jag vet vad du tänker och säger, jag vet precis vad du är ute efter. Den hemska känsla som vi delat med varandra, som aldrig kommer att försvinna. Jag ber dig att släppa taget. Att dra tillbaka dina klor från min rygg.

Styr mitt skepp mot horisonten. Tvinga det inte mot dina förrädiska klippor. De hårda, kalla vågorna slår upp mot de vita, lockande stränderna. Din sång lurar mina öron och sätter min själ i brand. Vinden vänder och skeppet krossas av dina lögner och svek.

Du plågar mig som våren plågar vintern.
Du sliter mig som en vittrande sträckbänk.
Du river mig som en vildkatt river sitt byte.
Du bränner mig som kungar bränner häxor.

Men det är bara jag som ser det. Du ser aldrig.

Horisonten kallar.

- Itsari