MANFRED. Min lampa måste fyllas på igen,
dock kommer den ej brinna där jag ser.
Min slummer -- om jag slumrar -- är ej sömn,
men en varaktig kontinuitet
av tankar jag ej motstå kan: i mitt
hjärta är en vaka, och ögat stängs
för att se in; och ändå bär min kropp
aspekt och form av människa vid liv.
Bedrövelse är läran för de visa;
Kunskap är sorg: de människor vet mest 10
som också djupast sörjer den fatala
sanningen: kunskapens träd är ej livets.
Filosofi och vetenskap, och källan
av underverk, och visdomen i världen,
har jag försökt, och i mitt sinne finns
en kraft att underkuva allt till sig --
men inget hjälper: jag har verkat gott,
och även mycket gott bland människor mött -
men vad ska detta hjälpa? Fiender
har jag fått möta och besegrat många, 20
men detta hjälper ej: Gott, eller ont,
passioner, krafter, allt jag ser i andra
på mig föll som när regn faller på sand,
allt sen den timman utan namn. Ej skräck
har fått ett grepp om mig, jag föddes tom
på all naturlig fruktan, utan pulsslag
som fladdrande bankar av hopp och längtan,
och mitt hjärta gömmer ej nån jordslig kärlek.
Nu till mitt uppdrag --
Ni, mystiska makter! 30
mitt universums dolda andeskara,
som jag har sökt i mörker och i ljus,
Ni, som färdas omkring vår jord, och dväljas
i subtilare väsen! Ni, vars tillhåll
är bergens ouppnåeliga toppar,
och havens grottor är er välbekanta,
jag kallar på er med en hemlig formel,
som ger mig makt att styra er -- Upp! Res er! (en paus)
De framträder ej än. -- nu med den röst
som ljuder av er herre; med det tecken 40
som skakar era själar; med ett krav
från den odöende, -- träd fram, visa er! (en paus)
Om det så måste vara. -- Andar, ni
av jord och luft, ska ej undfly den makt
vars djup är mörkare än allt som yrkats,
vars födsel var en fördömd stjärnas eld,
flammande vrak av en raserad värld,
ett helvete som vandrar evig rymd;
med den förbannelse som kedjat fast
min själ, och med den skonigslösa tanken 50
som tvingar mig, jag tvingar er - träd fram,
och visa er!