Mitt hjärta går alltid sönder när jag
inte har tid att slå hål i duschrummets
väggkakel; när jag inte har tid
att vistas i häktet, för jag är
på väg nånstans, till andra sidan
havet i brist på en annan värld.
Jag skrev att "älskling, nu kan inget döda
vilddjuret vi kallar vår kärlek".
Idag är jag en symfoni av ljudet
från tändare som vägrar få eld.
Jag börjar fundera kring ärkeänglar,
genvägar, dystra utgångar.
Men märkligt vad blek känslan är.
Det känns inte ens som att dyka
ner i en kall flod för att plocka upp
ett guldarmband som fallit av.
(Jag fick det av en flicka som
jag lovat att sluta röka.)
Jag ser framtidsvisioner av vad
jag längtar till och de förmultnar
som gamla kasettband. De har blivit
barndomens depressionsviskningar,
som tilltar och avtar som det
färglösa ljuset. Jag var så nära,
tänk, så nära att säga
att det ljusnar nu,
jag är gladare, jag njuter av det lilla
jag har ett mål och syfte. Hjärtat,
jag önskar jag var kung över vårt rike
så jag kunde ta på mig allt ansvar.
Älskling, jag önskar det var mitt fel,
jag önskar det var jag som höll
oss mellan tumme och pekfinger
och blåste.