En man och en kvinna befann sig ensamma i ett rum på övervåningen av herrgården, helt avskiljda från folksamlingen där nere.

”Varför regnar det alltid när nån dör?” Han vände sig om från fönstret och klickade med tungan i gommen. En ovana som han hade haft hela livet.
”Det kanske är som när man dödar en spindel?” kom hennes svar. Kvinnan tog ett par svävande steg mot honom och strök lätt med handen över kistlocket på vägen. Den sammetslena ytan var kall som döden själv när den kysste hennes fingertoppar.

”Kallar du din man för spindel?”
”Ja. Han fångade mig, eller hur?”
”Han gjorde väl det.” Mannen drog på mungipan och såg in i hennes ögon som tycktes reflektera ljuset från fönstret. Hade han inte vetat bättre skulle han trott att det var fönstret som reflekterade henne.

”Är du ledsen?”
”Min man är död.” svarade hon med ett leende. En pärla smög sig försiktigt ut ur hennes ögonvrå och rullade ner för kinden.
”Döden är bara ett namn för de som sover tillräckligt djupt. Det händer att folk vaknar.” Mannen lyfte handen och torkade ömt bort tåren.
”Varför dö överhuvudtaget då?” Hon suckade och såg ut genom fönstret.
”För att få komma undan och vila. Som att gå i ide.”

Regnet smattrade mot rutan. På nedervåningen hade fler anlänt.
”Det är snart dags.” Kvinnan darrade lätt på rösten.
”Det är okej. Du får hälsa på mig när du vill.” sa mannen och drog in henne i famnen. Snart började tårarna att rinna; som om de båda blivit del av molnen utanför som fortsatte ösa ner vatten från skyn. Röster hördes från trappuppgången.

”Jag måste gå nu.” Med en sista kyss tog de farväl. Ett par hjärtslag senare hade han lagt sig i kistan. Hon hjälpte honom att stänga locket, och när de andra kom för att bära iväg honom så kysste hon det och viskade:
”Jag kommer alltid att älska dig.”