Även saker som inte kunde ha gjorts av oss... fick vi skyllas för. Det var på så sätt jag blev blåst på min andedräkt. Och mer än så. I den fryskalla själen lådan med all hennes Narnia.

En skolförälskelse enligt vad din vän vid katedern berättade för mig. Det är en märklig sjukdom, men jag var glad åt att hon försåg mig med detta skvaller. (Repossess the senses. Impression of freedom).

Vi ser vem som tar plats i den rutan med många tum, medan han söker bland Pink Floyd... Den vintertomma gården dit de kommer till ett redskap. Sedan går dessa tomma posters. Sedan går dessa tonhuvuden som geniala. De flesta kommer aldrig tillbaka.

De frågar mig om den kvällen i porten igen, när hon hade gult linne. Men hon kommer aldrig över det förstås, att det sades att hon är i nakenhet. Det var förnedrande för henne och allt hon skulle minnas. Hon hade velat välja tid och person för sin förälskelse. Och man borde älska henne, och inte slösa bort flera år av hennes tid.

Varför var vi inte kvar där än, varför höll vi oss inte kvar, varför höll vi oss så långt, långt borta? Det var ju bekvämt... det var sant och välförtjänt det vi hade. Närapå brottsliga målningar och namn på en blomma du höll.

Fickringningen till oss. Vi höll stelt fast vid den. Och höll den bort mot den kalla triumferande handen. "Kom ihåg fickringningen, det regnar ute och är även storm, det är ett bevis". Långt senare, när vi möts och sörjer, tycks vi ha sett vårt ansvar. Vi kan se vår del av det här.

En bok på vårt samvete som lyste av sig själv. Den var blå. För evigt... vår bröllopsbild. Med spindelväv. Men utan några färger som jag minns det (ur mitt eget liv). Pissar vid ett tillfälle i vattnet och vid brasan eller åskande elden. Vänder mig om med tårar i ögonen. Allt är bekvämt men återvänder inte stark nog för att berätta.

Vintertomma lekar med panflöjt, som stått på balkongen och luktat absolut ingenting. Druckit har föreningen, fyra koppar av kalla kaffet. Snubblat på de rena kvinnobenen och undrat.