Jag älskar orden - och musikens sjungande färg i språket som i sig växer till ett annat som; Målar talande motiv ur historierna vi alla bär inom . Varje människa är sin egen vandringslegend, alla berättelser som ristats i sand och sten, sköljts med blod och tårar- flyter som en ringlande flod in i någon annans- Där vi hör till. I allt varandras; över näst intill evig tid är vi sammanflätade, hur ensamma vi än tror att vi är.

För mig är det poesi- Det storslagna i hela existensens varande i ett nu; Att det finns här, på en och samma gång överallt; Att läsa- eller läsas.  

Det där slog mig med full kraft, en gång när jag var nio- tio år gammal, hemma hos min mormor Valborg. Hon skrev poesi, och hon läste poesi-
Hon hade fullt med spännande böcker proppade i hyllorna, både högt och lågt.

Av alla dessa valde jag ut en, och råkade så slå upp en sida med Gustaf Frödings dikt;

Världens gång

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
"En man är vräkt överbord, kapten!"
      Jaså.

"Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!"
Havet välte, stormen ven.
Ännu kan en lina den arme nå!"
     Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
"Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!"
       Jaså.
Havet välte- , stormen ven.

Där och just då ; Slog poesin och skrivandets magi rot i mig  -
Även om jag inte alltid har skrivit ; rent praktiskt/tekniskt, så har jag alltid skrivit tyst långt därinne- För mig själv, ända sedan dess.

För att skriva-  är magiskt.