”Året var 1983, och allting var åt Helvete.

Inget jobb, inga pengar

och min flickvän hade gått ifrån mig”.

Mellan raderna: ”min poesi sög snopp,

men jag kunde rita snyggare ankor än Disney”

Så beskriver Charlie Christensen Andreas och Arnes födelse.

Livet.

Livets början.

Livet är som en dyr tatuering

färggrann och full av skit,

i efterhand*

Eller färggrann och skitsvår att bli av med,

i efterhand*

Det bränner till, man domnar bort

fortare än att blekas bort.

En erfarenhet, av livserfarenhet

Eller tyna bort

och söpas bort

som dyngraka hobbypoeter

till slut så misslyckade

att de blir poeter…

Hög-klass-poesi skrivs i ensamhet, på laptop

Inte på tummat block, aprak med en Megastock

illa dold och desperat,

bakom kalsingar en äckliga sak

som vänds i väder

Lika sällan som Han tvättar kläder

Myten om det romantiska poesiskrivandet**

är lika omöjlig att komma ifrån

som dräglande dyngfulla män

på krogen.

Desperat

är jag alltid.

Ingen hemlighet.

Men jag tror faaaan inte jag blir attraktiv

Om jag beter mig som ett svin.

Eller super som en Anka.

Visst, livet är som en babianröv

Färggran men också skit-grann

Så fort man torkat upp skiten

Kvar blir det färglada rosa

Don Rosa Ducks

Från Disney, från gamla hederliga Disney

Man jävlas inte med Disney

Män jävlas inte med läskeblask.

Multinationellt who gives a fuck

I like my duck

* det lät bra bara. Jag älskar din Pegasus

** få nått yea allrigh, få tillbaka är en annan sak.