Det var en gång en helt vanlig pojke, fast med tankar och drömmar högt i det blå. Han bodde, liksom många andra pojkar, under ett höstlöv i Slottsskogen. Och varje morgon vaknade han, med ett brett leende på läpparna, för han visste, att efter nattens mörker, kommer alltid, en ny dag i ljus, om en, en smula blöt och grå, här i Göteborg,

- Och det, det är ändå, något att glädjas åt, tänkte han där han stod och andades livet, balanserandes på en slemmig stubbe.

Som förälskad av dagen hoppade han ner, följde vindes sus, hoppade från tuva till tuva, över mossa och strå, surfade över Säldammen och trängde djupare och djupare in i Slottskogens lummiga hjärta. Och där, där stod det vackraste trädet av dem alla, ett Lianträd. Varmt och vänskapligt snärjdes han in och han flög, uppåt, uppåt i tanken, i drömmen, han flög.

- Jag kan , jag kan , jag kan. Jag flyger, jag lever, jag Finns, fast på ritigt, utropade han högt, uppe bland trädkronorna, med lianerna smekfullt snärjda kring midjan. Så upprymd av känslan, dofterna, smakerna, smekningarna, färgerna, att han glömde upp och ner, ner och upp, av och på, till och från, och tillslut tappade han greppet och störtade ner, och ännu lite mer, ner. BRAAAK!

- Pojke som tror han kan flyga, det var det dummaste jag har sett, retades en sur liten ekorre och en gäng lavar stämde in med ett nedlåtande bubbel.

- Man kan om man vill och jag vill så jag kan, snäste pojken till svar där han låg, kraschad i en hög vid Lianträdets fot, med en sargad lian vid sin sida.

-Pha, med vilka vingar, tjöt en uppkäftig törnskata, som borde flyttat för länge sen, försenad av växthuseffekten.

- Vem behöver vingar när det finns drömmar och mål, tankar och känslor som flyger, svarade pojken och reste sig upp, med huvudet fyllt utav dansade stjärnor.

- Bevisad det! Krävde en tvär trattkantarell som nog mest var allmänt bitter och förorenad, men pojken antog utmaningen. Hetsad av ett gäng vresiga kajor lämnade han lianerna och balanserade vinglande upp på en gren, där han efter några sekunders tvekande, kastade sig ut, för att missa marken… BRAAAK! CRASH! AAAAAJ! Han misslyckades...

När han vaknade var alla djuren borta, och den flygande drömmen kändes avlägsen som en solig sommardag, när novemberregnet smattrar mot kinden. Och just då trängde den sura vätan in igenom kläderna, billarnas buller började bita genom träden, föroreningar rev han i halsen och han irrade, rumlade, trillade, tumlade runt i skogen, omtöcknad och uttömd, som om han inte sovit på flera dygn. Men så landade en liten gråsparv på hans axel och viskade så lågt som bara sparvar kan;

- Hoppet min vän, alla flyger vi på hoppet, men först måste du ha en stabil grund att stå på, för du är människa och inte sparv, så ska du flyga, får du satsa mer, sikta mot stjärnorna så når du de högsta grenarna, sen kan du om du vill, och du vill så du kan, det syns i dina ögon.

Och med det sken pojken upp, livskraften fyllda åter hans lungor, och hoppet fyllde hans ben, han studsade, dalade, hoppade, voltade, rullade runt i det blöta gräset och kände jorden mellan fingrar och tår.

-Jag är pojke, inte fågel, denna jorden, denna skogen, denna dagen, blir min grund att stå på, triumferade han insiktsfullt och plötsligt stod han framför Lianträdet igen, mitt inne i Slottsskogens gröna hjärta.

- Din dåraktiga drömmare, kraxade en tråkig kråka uppe från sitt bo. Inga vingar vävda av hopp och flum, kommer bära dig uppemot mot trädets krona.

- Jag vet att jag kan, svarade pojken. För jag har drömmar högt i det blå och marken och jorden att stå på. Så kramade han vänskapligt trädets fot, och genast sträcktes en lian ner ifrån kronan, kraftigare, läkt och obruten. Varmt och vänskapligt snärjdes han in igen och han flög, uppåt, uppåt i tanken, i drömmen, han flög, igen. Pojken som visst kunde flyga.

Så slutar denna saga lyckligt, om pojken med tankar och drömmar högt i det blå. Och så vitt vi vet, så flyger han fortfarande, långt inne i Slottsskogens lummer, upp och ner och ner och upp, med tankar och drömmar högt i det blå.