Varför skriver jag?
Jag tror att jag inledde att skriva efter många bakslag, känslor av ensamhet och tomhet. Nu har det blivit mig ett allt mera törstande behov! Jag kan inte leva utan att jag skriver.

Mitt livs sista årtionde var mitt livs värsta och mest tröstlösa. Jag hade trott att pensionen är en chans! Den var det inte.

Jag miste min kära för kollisionens och därefter hennes insjuknandes skull. Själv klarade jag mig med skrubbsår. Jag konstaterade att jag i min nöd skrev mitt första poem. Jag blev en fånge inne i poemet! Att skriva blev mig en terapeutisk flykt. Jag kan inte mera leva utan att skriva mera eller mindre regelbundet. Jag skriver på prosa, poem och även annat.

Entusiasmen över skriveriet föds sällan på ett ögonblick. Det erfor även jag. Att börja och vilja skriva är en längre tids mognadsprocess.

Mina arbetsår var lyckliga. Jag blev pensionerad våren 2000. Jag fick njuta av min nya status endast sju dagar. Då började motgångarna. Jag var med min kära i Italien, i våra drömmars favoritland. Vi var den oskyldiga parten i motorvägskrocken. Mirakulöst räddades vi levande. Döden var nära. Min kära klarade sig sämre än jag och hon återvände aldrig till de friska. Hon lever ständigt i vårdhemmet.

Jag hade själv varit fullkomligt frisk förut i mitt liv men nu insjuknade jag själv också.

Trots att jag har en dotter och en son har jag inga barnbarn. Ungas barnlöshet är numera frivillig och inte så påfallande ovanlig. Tidsandan! I dessa förhållanden är man utanför de flesta av kyrkans festtraditioner, som familjerna firar. Brist på dessa festligheter förorsakar tomhet och ensamhet. Man blir frustrerad över brist på "ett normalt familjeliv", vilket jag inte mera längtar efter.

Att plötsligt leva som pensionär kändes som ett stort fel. Ursprungligen hade jag 1999 slutat min karriär för att bli ett stöd och sällskap för min kära, men våra drömmar om pensionstidens härlighet och frihet hade skingrats som agnar för vinden.

Vid detta livsläge skedde inne i mig en oförutsedd utveckling. Jag gav uttryck för mitt illamående och min bitterhet i ord. Jag började skriva.

Att skriva poem kände jag mig trygg och var även naturlig och okonstlad. Jag var en ivrig skrivare redan i skolan. Min pappa var skicklig på att skriva rapporter och vetenskapliga texter. Min mamma hade alltid skrivit sin dagbok. Min attityd gentemot verbal kreativitet var problemfri. Kanske hade jag ärvt talanger från mina föräldrar.

När vi sedan tillbringade så länge som det var mögligt trots hennes handikapp våra vintermånader i Toscana erfor vi mycket.

En kväll stod vi på vår terrass betraktande nedan liggande nejder, Medelhavet, lyssnade och förnam. Det var den stund jag blev en skribent, kanske vågar jag säga en skald! Jag skrev mina första poem.

Från min penna på papper väller fram mitt livsläge och mina minnen. Jag skriver om glädje och sorg. Jag funderar och jag berättar gärna om iakttagelser och rön omkring mig. Alla mina upplevelser ända från fyra års ålder är vackert inslagna i mitt hjärna. De ligger där för en verbal handling vid behov. Nu har tiden kommit att erfara incidenter på nytt för att ofta förstå dem bättre. Jag tycker även om att skriva dagbok, som innehåller mina tankar, rädslor, hopp, ångest men särkilt min kärlek mot naturen och kreaturen.

Jag skriver därför att jag anser att det är god terapi i min ensamhet, i brist på glada vyer i livet , ofta under livets glädjelösa stunder och som en förebyggande gest mot minnesförlust, som är vanlig hos oss äldre. Om jag inte hade skrivit skulle jag vara redan död av melankoli.

Att bli förtidspensionerad var dumt. Det var en stor besvikelse. Jag fortsätter hela tiden att vara på bättringsvägen! Det nätverk som jag hade i arbetet, i min trygga arbetsvärld förintades över en natt. Följande morgon var jag ingenting, jag var bara "luft". Jag hade börjat semester som fortsätter till slut av mina dagar här. Ett förkrossande skede i mitt liv.

Då jag skriver söker jag att förstå mig själv. Vem är jag, varifrån kommer jag och vart är jag på väg? "Den som söker, han finner?". Jag är sentimental. Jag gråter, jag tröstar mig, numera brister jag sällan i skratt, jag berättar om mina erfarenheter och förundras över naturens ordning.

Jag hoppas kunna ge dig, min läsare, genom mitt skriveri upplevelser, kanske någon livsvisdom, tro på livet även i livets motström. Det skulle glädja mig om du kunde ha nytta av mina erfarenheter. Var och en lever här ett unikt liv men många liv har beröringspunkter med varandra på vilka man kan profitera.

Framför allt skriver jag för mitt eget nöjes, tidsfördrivs och min mentala balans´ skull.

© Heikki Hellman (111214)