I avsaknad jag lever i avsaknad jag dör. Bara bristen på din närvaro gör mig skör.
Jag lurar mig själv och förtränger dig nätt. Det sårar mig på alla vis och sätt.
En hunger mig inom som inte går bort. Ett utgråtet öga alldeles så torrt.
Ett stort mörkt tomrum inom mitt bröst. Jag super tills det dödar din röst.
När rösten är kvar blir jag ensam och desperat. Träffar en vändpunkt all kärlek blir till hat.
Jag klarar inte mer och luren far i hamn. Ringer en vän och hamnar i dess famn.
För med en annan mot världen är jag stark. Precis som tallen med trädets hårda bark.
När ensamheten stannar i vrån kan jag växa. Och troligtvis klara för stunden känslor så komplexa.
Hat är ett starkt ord men mitt beroende likaså. Att en dag bli fri och släppa denna åtrå.


Det är min dröm var natt. O varje dag jag börjar likså matt. För drömmen stannar som den alltid vart. En verklighet som endast finns när det är svart.