Till slut verkade natten folktom. Bilen stannade vid en telefonkiosk som föraren ringde från. En kassörska var kvar inne på kontoret med pappersarbete. Bilen körde till ett blått hus och riktade strålkastarna mot ett fönster. De plottriga asteroiderna i skrinet såg solen lägga sig över gården via månen. Pappan pudrade sin näsa. Mamman sov fram på eftermiddagen. Vid den tiden på dygnet när man är på tu man hand med sitt barn skrattar man inte gärna.

Jag tänkte på ingenting under färden över floden. Jag tittade ner i svallvågorna. Jag gick till bilen och satt i den mörka fickan av en stocktransport. Jag gick genom den lummiga parken genom ett prydligt New York och ett melankoliskt 1973. Sedan hittade jag dig genom att läsa de tillfälliga namnen på postlådorna och du tog emot mig som gäst. Nu var du äntligen benådad.

Hos dig fanns inget att bekläda med blicken. Du hade byggt ett helt liv av teblad och tjejer som var som nässlor. Indisk konst, persisk poesi och tabloider som inte förvånade mig ett dugg. Vissa tider av den här natten tänkte jag att jag var stolt över att en gång ha känt dig. Snälla tankar började att komma. Bilder av fred, blixtar av Myrian som nyfödd och bilder av hur kantorn låg ner med en geisha. Bakom glaset satt vi med de gamla tidningarna. Vi var glada och funderade inte på att göra någon polisanmälan. Efteråt kunde vi inte få några nya vänner.

När vi spelade schack och du gick på toaletten fotokopierade jag sidorna i dina gamla dagböcker och hoppades att ingen skulle märka något. Jag behövde souvenirerna som vänner i mitt liv och jag var i stort behov av material. Jag slog undan schackpjäserna men du kom ihåg hur de stod när du ivrigt kom tillbaka. Jag föll i gråt mitt i en eländig händelse. Nästa dag läste jag inga tidningar.

I vanliga fall brukade du beskylla mig för att sväva på rosa moln och ignorera världens problem. Nu var det ombytta roller. På pizzerian ville du dinera och fortsätta konversera på knagglig engelska med två par som svarade med tysk accent. Hur ni förstod varandra vet jag inte. Jag gav upp och lämnade er ifred. Jag gick iväg med två surpuppor som var för delikata och fina för denna värld. Vi träffades i vår ensamhet och drog för gardinerna. Vi lade oss ner i en trång övervåning och tyckte synd om varandra på svarta lakan...

Den ena kvinnan jag lärde känna hade kåpa och liknade Alison Moyet. Hon var lite mullig för att hon brukade äta bacon som nästan var rått. Den andra kvinnan hade skilt sig inte mindre än fem gånger och var väldigt arg över det, inte så mycket på sina forna makar eller sig själv som på ursprunget och skapelseberättelsen. Vi nickade när hon i detalj förklarade med en flera sidor lång mening och sedan agerade vi var och en ut ett kapitel ur din bok och kände oss begåvade som kunde memorera denna hord av ordblindhet. Vi kunde spendera månader på det här viset. Bara genom att prata med varandra. Hur meningslöst allt kändes för Margaret. När hon hade älskat bort allt sans och vett kändes de tjugo åren som en dröm. Vi gick in i ett förbjudet rum, och kanske skulle vi stanna där.

Mitt i allt detta kunde jag höra dig spela på orgeln i det gula huset som måste ha legat vid en prunkande äng en kilometer bort. Senare hoppade dina vänner från bryggan och simmade ett varv under prästgården under tjo och tjim. Det var fortfarande ljust ute. Nässlorna brände vid stranden där jag hade väntat som en trogen vit fru och känt stjärnornas krig hela kvällen. I utedasset hängde vår europeiska jordglob i taket med nålstick i sin runda atlas. Jag såg dig inifrån och anade mig till en främmande personlighet. Du ser även dig själv ibland med ett utsuddat träkolsansikte. Det är vid sådana tillfällen du går kors och tvärs, och det tisslas och tasslas om vägen till en mans hjärta.