Du satt på klippan och tittade ut över vattnet när du plötsligt kände något på din axel. Du tittade förskräckt bakåt men såg ingenting annat än samma stad du alltid sett bakom dig. Din ena sida blev nedtyngd och varm. Det kändes som en person med smärta, i behov av hjälp för att kunna ställa sig upp.

Men han ställde sig aldrig upp. Han behöll sitt huvud lutat mot hennes axel, perfekt placerat i utrymmet mellan nyckelben och haka. Doften av hennes gråa ylletröja och cigaretterna hon alltid rökte tog över honom, från topp till tå. Han hade aldrig varit med om något liknande.

Du kände dig på något vis trygg i förskräckelsen. Som om han var där igen. Men det kan han inte ha varit, han försvann för länge sen. Han gjorde så mycket fel men du ville inget hellre än att han skulle komma tillbaka. Du saknade sättet han lutade sitt huvud mot din axel. Sättet han höll din hand på när ni var ute på nätterna.

Hans tid började ta slut och han kände hur någon drog honom i armen. Sedan i huvudet och i håret. Han frågade henne vart hon ville ta vägen. Hon svarade självklart inte, men han kunde ändå höra hennes röst. Han kunde ändå höra hennes svar, hennes vackra stämma.

Du ville inget hellre än att han skulle sitta vid din sida, en sista gång.
Du ville inget hellre än att få säga farväl.
Du klarar det inte längre.
Du ställer dig på klippkanten.

"Jag vill ta den väg du tar"




- Itsari