brottsstycke I: pepparkakorna

det var pepparkakornas fel. man måste inte ha det på julen. men om man har det ska det vara hembakta. det var väl det som var droppen, nyckeln till den stilla dvala som ihop med värmen från kakelugnen fick mig att. inte luta mig. men sitta nära, närmare, närmast. och allt blev: Chrystal Silence. man drar sig inte ur ett kristallmagnetfält hur som helst. vi somnade på mattan, du sa att vi flög, jag mindes bara mörker, jag skakade av mig skulden. som inte var skuld. men tabu. du fick alla mina litterära pärlor som avlatsbrev.

brottsstycke II: foajén

jag såg din skuldtyngda skuldra redan från trappan. du ville träffa mig trots att jag hade lektion så jag gissade att det måste vara något viktigt. du stammade, antydde, såg på mig med mandelögon, så stilla i vitsmink och svartläder. om bara en stund satt jag i ditt knä och flög in i en annan dimension.

brottsstycke III: det förbjudna

inpräntat, inristat: varje steg jag tog i det där rummet som jag inte längre har tillträde till fast jag en gång var inhysing där. navigerade genom bråten mellan bergen av böcker och leksaker i farsans avklippta jeans, solbränna och svart t-shirt. man gör så gott man kan. du undvek min blick, mumlade aforismer, plattityder, paradoxer, stirrade i kudden. jag började trevande, vinet och vettet, barnen och det. du svarade prövande att du var galen, hade alkoholproblem. som om det skulle hjälpa. jag kom förstås tillbaka, drogs, blev dragen, lät mig dras in i rummet. men valde själv att smeka dina skuldror. så hafsigt, taffligt, ledset, ömt som bara förbjuden kärlek kan.