Den där solglimten har jag sett förut,
samma plats men annan tid.
Det åskade då, men ändå
höll en solstråle fast vid själen.

Det var ett plågat jag som längtade ut.
Mina knän bad om evig frid
men krossades av den grå
människoförpliktade trälen.

Men solen lyste in trots allt
fast det var disigt och svårt att se.
Vi höll om varandra så hårt
att svårmodet förlorade tålamodet.

Det är inte längre så svart och kallt
även om jag inte alltid kan le.
Solen lyser in trots gråt
och tar varsamt över vid rodret