Angus Young står i rampljuset.
Hans Gibson SG strålar mot publiken,
pekfingret pekar starkt mot strålkastarna
när han i takt till musiken
får publiken att skrika lyriskt av förtjusning och kärlek.
hans smala ben dansar ett två, ett två, ett två
i takt till strängarna på hans lyra, som de alltid gjort,
utan att hans ens tänker på det längre,
det går utav bara farten.
Han tuggar sig själv i läppen, svetten rinner
och i takt till The Jack drar han av sig skoluniformen,
såsom han alltid gjort, dansar, retas
och får tusentals män att skrika.
(Vilken man kan få flest heterosexuella män att skrika när han strippar?)

Showen fortsätter
Angus spinner på scengolvet, runt runt runt
Nio minuter långt solo på guran, sprattlande ben.
Brian Johnson böjer sig bakåt och skriker i mikrofonen
låter oss följa hans ord och låter oss följa hans minsta rörelse
Hans ord är vår lag, och ingenting annat betyder någonting.

Publiken, vi, oss,
som ett hav rör vi oss tillsammans, dyrkar dessa män på scen
som ett hav rör vi oss i takt med varandra
önskar att detta aldrig tar slut.

Kamerorna smattrar, strålkastarljusen sprider sitt sken över stadion, röster skriker sig hesa, tårar rinner, Angus Young spelar lika brutalt som när han var ung, och vid den tidpunken kikar jag upp mot stjärnhimlen med tårar i ögonen, med publikens skrän i öronen, glad att vara på den finaste platsen på planeten.

Minnen för livet.

/Melissa 2010