Elva år har gått sedan du inte orkade mer.
Elva år har gått sedan du tvingades ge upp det sista andetag du så länge höll inne.
Elva år är lång tid i själen av en sörjande familj, tid man velat ha men inte kunnat få...
Men vissa saker kan inte ens tiden radera.

Somliga saker finns fortfarande framför mig så tydligt.
Klockslag påminner mig om dig utan att jag vet varför, olika lukter väcker olika minnen, sådana där lukter som när jag kanske bläddrar i en bok jag känner igen och du finns någonstans mellan raderna.
Ibland kan jag vända mig om på stan för att jag tycker mig se dig stå där.
Du skulle varit elva år äldre nu förstås, kanske skulle du sett annorlunda ut, men du skulle ha funnits, och så borde det varit. Det borde varit dig jag såg stå där.

Musikstycken kan få mig att skratta och gråta på samma gång i ett virrvarr av blandade känslor som inte går att få isär. Glädjetårar och sorgetårar kan vara obehagligt nära varandra när man får många intryck i samma stund.
Ibland kan jag höra din röst i mitt huvud så tydligt och ibland blir jag rädd att jag ska glömma den.

Ibland skäms jag litet över att några av dina favoritsaker (din Jesusstaty du avgudade) fortfarande ligger i en kartong i min källare, ibland skäms jag för att du älskade dem och att jag inte alls tror på gud.
Jag har kvar dem ändå, Mamma. De är ovärdeliga.

Jag har ett gammalt kassettband hemma som jag inte längre vågar röra. Det innehåller det mest värdefulla på denna jord, någonting jag inte vill förlora. Ett eko från förr, din röst.
Jag vågar inte spela den i rädslan att den ska gå sönder, att den sista hållhaken mellan liv och död ska trasas sönder tillsammans med redan bortglömda minnen.

Egentligen säger du inte så mycket på kassetten, men du säger mitt namn, en gång.
Huden på mina armar knottras var gång jag hör det, du säger mitt namn och spelar sedan en låt vi brukade spela tillsammans på vinyl, en låt som vi dansade till så din skivspelare hoppade ur led gång på gång.
Jag har kvar en hel del av dina gamla vinyler också, en hel låda med skivor som en gång fyllde ditt hjärta med musik, en hel låda med svarta skivor som alla besitter en historia.
Alla fodral har en sådan där distinkt lukt av gammal cigarettrök ifrån tiderna då du gång på gång bläddrat igenom dem med en gul Blend i din mungipa.

Din favoritskiva som även har flest spår på fodralet efter där du ställt din kaffekopp har jag kvar. (Gilbert O’Sullivan – Himself.)
Jag ligger ibland och snurrar skivan mellan mina händer och tänker tillbaka, lyssnar på låtarna då och då, när jag saknar dig lite extra.
Alla spår har sin betydelse, alla ord går rakt in i hjärtat och jag vet att du lyssnar med mig.

”I used to sit and watch the stars, especially Jupiter and Mars, when my days were blue.
But now those days are gone and still, if I did, I would, you know I will, never feel the same… If I don’t get you back again” – If I don’t get you (Back again). Gilbert O’Sullivan.