Han som kallas för vemod hälsade på utanför mitt fönster imorse
precis när ljuset tinat upp efter natten

Jag öppnade upp och nordanvinden skickade genast en hälsning förbi min ryggrad och släckte stearinljusen på bordet

Vemodet lyfte på hatten och bugade sig djupt

"God morgon! Vilken härligt deprimerande dag!"
Sade han med ett obehagligt snett tandblottande leende

Kaffekoppen i min hand sände kvickt sin varma andedräkt mot vinden
och vemodet ryggade tillbaka

Rynkade på näsan gjorde han och försökte blåsa in sorg i mitt hem, men mitt fönster är svårt att bräcka

"God morgon du!" Svarade jag och skrattade, "Deprimerande?"
Jag fångade ett färgglatt höstlöv och kastade i hans ansikte.
"Försök några hus bort. Mig tar du inte idag!"

jag stängde fönstret och väckte stearinljusen igen
Visslade glatt i värmen

Vemodet knackade ilsket på mitt fönster och försökte fånga mitt intresse
Han skrek någonting om regn, rusk, mörker, kyla och depression

Men jag hade redan skrattande gått ut i köket
och dansat runt i mina raggsockor

med han med de varma blåa ögonen
som får varje sekund
att betyda