Det är afton. Dunklet trycker mot fönstren och utanför huset finns inte mycket att se eller ens ana. Det duggregnar dessutom något.
Min hustru sitter och ser på teve. "Kan jag bjuda dig på något?" frågar jag.
"Lite te, en macka eller kanske rentav en drink?" försöker jag.
"Nej tack! Jag behöver ingenting. Jag är nöjd!"

Och så är det nästan beständigt. Min kära brukar vara nöjd. Och det beror inte bara på att hon har en make, som anstränger sig för att vara uppmärksam och gärna vill avslöja något hennes behov.
"Nej tack! jag är nöjd!" är ett vanligt svar från henne, när han undrat om saken.

Och jag tänker att egentligen är hela hennes väsen svaret som mänskligheten söker, själva inkarnationen:

att människan inte längre skall sträva efter detta ständigtmer.
Ständigtmer är detsamma som ökat resursuttag, mera koldioxid och en alltmer stressad dag.

"Jagärnöjd" är visserligen ett dråpslag mot alla producenter av onödvändiga varor och tjänster.
Men jagärnöjd är naturligtvis i längden det enda som håller.

Riktigt nödvändiga ting är få för en människa.
Frid är en av de mest försummade.
Frid och ro i det enda liv man har.

"Jagärnöjd".
Du, min kära.