I många år dansade jag med Djävulen.
Jag var jag dömd och brändes svårt utav elden.
Jag strävade bara efter mörkret
och det var inte myrra som luktade i mitt hem,
det var svavel.

Jag såg föräldrar missunna sina barn
och familjer splittras.
Jag hörde klagosånger och jämmer
överrösta fåglars sång.
Ofta höll jag för öronen.
Ofta teg jag och blickade mot marken.

Skärselden nafsade mina fötter
och ett eldsmärke bildades på min rygg.
Ett märke bara de illvilliga bär.

Mammon tog tag i mitt sinne
och drev det mot sin håla.
Ett tidigare nyfiket och oskyldigt barn
blev bortrövat.
Och den som öppnar på portmonnän är ofta dömd
att betala i evigheter,
betala för dårskap och bjuder därmed upp till dans.
En dans med Djävulen

Det är längesedan nu
men jag minns det som förra veckan.
Alla tillgjorda leenden, alla falska röster,
alla snedvridna åsikter och destruktiva beslut.

Idag stirrar jag ut genom ett gallerförsett fönster,
men jag ser inga demoner mer.

Ingen rädsla, inget hat
men jag kommer alltid att komma ihåg...

eldsmärket påminner och träningsvärken intygar...

Jag dansade med djävulen i många år.