För den som vill läsa om en ”annan tid”. Den tiden är inte så långt tillbaks, man känner igen namnet och argumenten men man kan t ex se att en av de ledande ”krävde” en sån enorm lön för att ta ett jobb som nåt slags landstingsråd, var med och ”pushade” för de så enormt konfliktskapande löntagarfonderna.

Men det intressanta är att läsa om vilka och, vad det handlade om och hur långt ifrån detta man både är, och har ambition till efteråt, alltså nu…

Det är en helt annan värld, idag… en mycket själviskare och liksom grymmare, på våra plan.

Har nån hört orden ”solidarisk lönepolitik” de senaste åren.. och med tanke på att en läkare fick 30 000 extra för en natts jobb, så ser man att de finns inte ens skam, kvar… ”De vore skam” säger man på sina ställen om oförskämdheter eller sjuka beteenden, det finns mycket sånt nu… och ”den solidariska lönepolitiken” Var är den nånstans?

-------------------------


En första modell lanserades av ekonomen Rudolf Meidner, den socialdemokratiska polititken Anna Hedborg och Gunnar Fond i augusti 1975 på uppdrag av LO-kongressen 1971, som detta år bifallit en motion från Svenska Metallindustriarbetareförbundet författad av dåvarande utredningschefen Allan Larsson. Motionen föreslog att frågan om kollektiv kapitalbildning skulle utredas.
Orsaken till utredningen var att den solidariska lönepolitiken ansågs fungera dåligt. Tanken med denna lönepolitik var att löntagarna i de högproduktiva företagen skulle hålla tillbaka sina lönekrav samtidigt som löntagarna i de lågproduktiva företagen kunde höja sina löner. En bieffekt av detta var att de mest högproduktiva företagen då kunde göra sig större vinster än vad som möjligen hade varit fallet annars. Detta kallades av facket för "övervinster" som ville att detta utrymme skulle gå till löntagarna- tex senare genom löntagarfonder. Men själva "lönehöjningarna" i de lågproduktiva företagen medförde i praktiken en arbetskraftsförflyttning till de mer högproduktiva företagen och branscherna för att på det sättet säkerställa en hög och jämlik löneutveckling för löntagarna och garantera den fulla sysselsättningen. Rudolf Meidner påstod att den solidariska lönepolitikens väg var fullt kantat av företagskonkurser. Men med en aktiv arbetsmarknadspolitik, inrättandet av Arbetsmarknadsstyrelsen, och en full sysselsättning blev dessa strukturförändringar på arbetsmarknaden inte någon större samhällsekonomisk fara under 1950- och 1960-talet, den så kallade golden age. Vänsterstämningarna från 1968 hade även fört med sig nya krav på löner, arbetsförhållanden, inflytande och medbestämmande.