Dina kinder är bleka, urholkade.

"Snälla, ta min hand. Jag vill se solen."

Har du inte sett solen innan?

"Jag vill se solen med dig."

Ut på piren. Med utslagna händer och en lugnande värme.
Mina stängda ögon kan se insidan av mina ögonlock när jag vänder mitt huvud upp mot himlen.
Det lyser starkare än någonsin förut. Jag öppnar ögonen, men jag ser ingen sol.

Vad gör alla moln här? Hur kan det lysa så starkt?

"Det är jag. Det är vi. Det är oss. Det lyser för våra hjärtan"

Vi vandrar över ängen, genom skogen, mot den gamla fabriken du pratat om så mycket innan. Äntligen fick jag se den. Det var verkligen en syn. Kontrasten mellan inslagna fönster och de röda blommorna som väller ut ur sprickor och vrår. Din tunna sommarklänning får dig att likna en sagofigur. En nymf, en alv. Vacker.

"Kom. Följ mig."

Vart ska vi?
Inget svar. Bara det varma leendet. De lysande ögonen.

I mitten av fabriken.

"Ta mina händer."

Kyss mig.

"Ta mina händer."

Sammanflätade, rätta.
Ljudet av hjärtslag är överväldigande.
Marken skakar.

Kyss mig.

"Lev igen."