Utanför mitt jobb fanns en gång en man med en hatt.
Han hade ett dragspel och en stol, som han tog med sig vart än i världen han vände sina steg.
Han brukade vandra genom regn och rusk, solsken och snö, åska och dunder, bara för att få sitta med sin hatt och sitt dragspel, och sin stol förstås, utanför mitt jobb.

Varje dag suckade vi missnöjt inne i lokalen, pratade skit, om mannen i hatt.
Åh vad han spelade samma låt dag ut och dag in,
vi tittade på honom genom fönstret, skakade på våra huvuden..
Åh varför drar han runt med en stol, vad är han för en kuf?

En dag som alla andra dagar
satt han utanför mitt jobb, mannen med hatt och plaststol,
dragspelet hade tystnat.

Hyresvärden till våra lokaler tyckte en dag
att mannen i hatt med plaststol inte var välkommen längre
Han var i vägen,
folk gillade honom inte.
Han var tråkig,
Han fick gå.

Vi såg honom aldrig igen, vid dörren till mitt jobb,
vi lyssnar ibland, saknar,
men vi hör ingenting.
Det är så tyst.

karma is a bitch, säger man ju.

Ja jävlar.