I oändliga öknar av kall, vit sand vandrade jag snöblind över arktiska isar, för lite klädd för det giriga klimat som suger värmen ur huden som miljarder myggor suger blod. Landskapet självt suger värmen ur kroppen för att återfå sitt liv, som för att bli ett knoppande träd i en första vår efter eoner av vinter. Mitt mål med färden var outtalat, min destination obestämd. Det enda som rörde sig i huvudet var nästa steg, och nästa steg, fram mot stormens öga för att se allt klarare. Där, tänkte jag, måste det finnas en strimma av blåare himmel. Mina fingrar var svarta av köld, mina ögon hade blivit vita.


När jag passerade en oskiljaktig kontur, kanske bara ett minne, såg jag där en svart svan ligga frusen och kall, i ett isblock som runt den byggts upp, börjat vid vingarna och sedan gått in i hjärtat. Den skönhet mina ögon såg i denna svarta svan översteg allt de någonsin sett, översteg hur isarnas reflektion av solen blir miljoner gnistrande stenar, översteg hur månen stöper hela världen i silver, de nätter när stormen tystnat och himlen klarnat. Ingen konstnär kan måla denna svan i sin fulla lyster; naturens färger är för bleka, lamporna hemma saknar styrka. Skapelsen sjönk likt tidvattnet inför detta skönhetsunder.


Just då bedarrade stormen, och jag slog mig hänförd ner. Jag tittade en stund på denna Törnrosa, fångad i is. Jag är ingen prins, inte ens en redig bonde. Jag är mindre än ingenting, syns ej för någon över Arktis oländiga öknar av is. Ändå tog jag mig mod att knacka på, knackningarna bultade i takt med mitt hjärta, och döm av min förvåning när detta unders ögonlock öppnades mot ögon svarta som eviga rymder av tysthet och sorg, som såg på mig som om denna förväntat sig nåt annat. Vad har någonsin rört mig så, som världens ögonsten! I isbäddad koma såg den ut mot inre drömmar och försökte glömma. Så förblev den frusen, tittande. Jag lämnade min svarta hand på en klippa av is, men kom aldrig nog nära solen för att brinna.