De gator och kvarter som passerar revy utanför fönstret ser bekanta ut från förra gången jag såg dem, dock känner jag inte igen dem. Jag lär mig inga namn, minns inga riktmärken. Det är en röd tråd som gått av någonstans på vägen. Solen skiner i ansiktet, och jag bländas av ljuset och värmen. Det är en vacker dag.



I synk med musiken i mina hörlurar försvinner jag till en plats där minuterna inte spelar någon roll, och om så ens liv hängde på det skulle jag inte komma ihåg var jag är eller vad jag nyss såg. Rymd mellan rymd i ett tidlöst rum.



Där sitter andra människor bredvid mig, utan att titta upp eller se på någon. Lika inne i sin värld långt, långt borta som jag är i min. Som skakar hand med människor men glömmer deras namn en tusendels sekund efter att de fått höra det. Ensamma i sin bubbla av ett liv som går sakta framåt dag för dag, fast där åren passerat lika snabbt som sekundvisaren snurrar på ett väggur. Generationen som gav födelse åt vår, där inget är riktigt bra fast där det alltid kan vara värre. Så många människor som försöker och som vill fast inte kan. Som söker lycka och skönhet, fast som snubblar över mållinjen på grund av vardagens brist på fantasi och den dyrbara valutan fritid. Som måste använda skattesubventionerade städtjänster för att kunna surra med ungarna en stund efter jobbet, eller för att kunna se en film med sin respektive. I den mån de har någon.



Och här skall jag försöka vara lyckad och ta mig framåt ensam. Precis som vi alla måste göra och som vi alla försöker så desperat att göra. Byggnader passerar utanför fönstret. Jag minns inga gator, jag minns inga namn. Jag ler. Det är en vacker dag.