... än vad då?

Ser människor
som kommer och går
dag efter dag
vecka efter vecka
i månader som blir till år ...

Noterar lite sorgesamt
att så länge de ser andra
som mår sämre
de känner motiv för att
leva och vara nöjda med sina liv

Funderar lite grann
över hur människor egentligen
relaterar med och till varann

Vänskap som bygger på
den lycka någon förlorade
vilken någon annan fann

Samariter som ger så mycket mer
än de synbarligen någonsin får
Men i det fördolda ej uttalade
så mycket bättre mår
så länge det för dem de hjälper
så mycket sämre går

Undrar stilla inom
vad det är som gått
så fruktansvärt fel med mig
Eftersom min källa till
energi och livsglädje
förutom av kärlekens kraft
när sig på att få andra 
att så mycket bättre må
och känslan som väcks inom
när jag ser livet le mot någon
och jag känner hur allting för denne
så mycket bättre går ...

Men allt detta till trots
är jag mot alla odds
rätt nöjd med den jag är
och att min dysfunktionalitet
jämfört med så många andra
till sin särart fungerar så här ...

Tror det på sikt hjälper till
och underlättar så mycket mer
och bidrar till att
det blir så mycket bättre
när jag en dag möter den 
dig som är ämnad för mig

och som gör mig ohjälpligt kär

Då om inte förr 
lär jag kanske få känna inom 
att jag nog trots allt duger
precis så som jag är
trots det dysfunktionella
lite udda speciella
som gör att jag finner livsglädje
av att göra någon annan glad ibland
och av att se när lyckan mot någon
annan sträcker ut sin hand ...

Men alla andras lycka till trots
önskar jag självklart
att även mitt liv ska bli
så där alldeles underbart

och kanske bli en källa till energi
och inspiration i någon annans liv 

Lever på hoppet om att fler
ska finna hur mycket mer de kan vinna
på att följa mina dysfunktionella alternativ
för att finna lyckan i sina liv ...