Ibland undrar jag vem jag är. Det finns en dimma av spökaktighet, ett stort mysterium. Ja, ett stort mysterium är det nog allt. Ibland har jag hybris. Då köper jag narcisser och gör storslagna ritningar. Jag finner viss tillfredställelse i att bygga luftslott i sanden.


Ibland funderar jag. Då är jag ganska tyst.


När jag konstruerar luftslott i sanden blir jag ett avtryck i en våg. Där finns jag nog allt. Tröttsamt, envist fingrande på en strand. Vem söker mig här? Ja, vem söker mig? Vem söker mig här?


Vågen bröt Titanic på ett isberg som nog var ett rymdskepp. Där bodde någon. När jag gör avtryck i vågen drunknar någon, andra vilar. Andra älskar. Många vilar.


När jag ställer narcisser på bordet vattnar jag dem med saffran och ger dem tobak att röka. Jag borstar deras vita tänder vitare än lakan med produktplacerad Pepsodent i parodier av mig själv. Luftslott står på hyllor efter väggen.


Tröttsamt slokande viftar kaktusar med svansen på bussen till tunnelbanan. Färdmedlen fryser i värmen som finns i mig. Långa färder leder till mitt cementslott. Hemma är överallt där jag kan vattna narcisser med saffran. Världen luktar ändå tobak.


När jag funderar är jag ganska tyst.