Myrian: KAXIGA STADSBORPlötsligt stod det ett ljus utanför dörren. Ett paket livsmedel hade anlänt som service till vårt rum. Vi lade maten på en förstorad bild, av en soluppgång över en vik, och åt bläckfisk medan Marit spelade cello. Jag låtsades att jag kom ihåg henne från från en inre bild där hon liknade någon annan, som stod oss nära. Ammunitionen var en kringflackande rodeo i hennes kropp, handfallen under en grym komet. Jag mindes att hon låg med sitt huvud i toalettstolen, och spolade bort sig själv från detta kritiska ögonblick... Hotellet var beläget vid en sjö med hög promillehalt och bestod av en grädda fula politiker och direktörer som hade kidnappats och blivit snuvade på sin konfekt. Hasardvinsten hade spelats bort i en längtan efter mer och uppe på sina höga fjäll talade de med sina undersåtar. Kvinnor ombads att konsumera vad de blev bjudna på, den ettriga drogen alkohol och på den röda slipsen och det hala blixtlåset glänste droppar av melass. Under flera nätter som följde läste jag hela historien bakom din dotter, och såg moderns skelande ögon klistrade ovanpå dina. Jag brukade bläddra i bilder av öden och såg till min förvåning stora hånskratt som var menade som övergrepp på den dystra fjollans ansikte där fjosor och moderkakor förekom, och i denna stund tänkte du mest på dig själv...Du misstolkade det liv som dog med en väninna som tog en taxi ut i vattnet som var svart, och du såg henne stiga ombord på hotellet som flöt tungt av sovande människor som gjorde vardagliga saker på helgerna, skapade nya bedömningar och misstag som kom fram i tön efter den 10-åriga vintern och som var enkla att ignorera efter så lång tid. Myrian satt i detta hotellrum med kaxiga stadsbor, sedan spydde hon i ett dygn när hotellet sjönk med den trånga toaletten dit kön ringlade sig lång, de glödande pilarna och minnet av dagen med dig i sjuka drömmar. Hon tittade förvånat i spegeln i vardagsrummet och såg det sista avsnittet av en dramatisk serie som föll i glömska när livet fortsatte med andra huvudpersoner. Kärleksbreven låg i lakan av svett, och var sönderklippta, och hjärtligt utskrattade, och hennes dagar kastades genom ytterligheter. Medan hon blandade groggen åt sin styvfar, och han hejdade blodflödet med ett bälte, såg hon en i taket en kråka som var liten som en insekt. Och den flög under lampan mot norr och visade henne vägen ut.
Prosa
(Roman)
av
Mattias Holmström
Läst 412 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2012-02-01 18:00
|
Nästa text
Föregående Mattias Holmström
Senast publicerade
Dubonnet. Paus. Vaggvisa. Epifani. Gåvan. Giftdroppen. Mitt yrväder. Fourbi. Se alla |