Långsamt vinner tristessen sin egenvållade brottningsmatch i en studentlägenhet på tjugotvå kvadrat. TV:n är svart och tillvaron känns avstängd, avskalad, avmätt och avsevärt mindervärdig.

Ljudet av din barndom skrålar genom mina söndertrasade högtalare. När jag sluter ögonen hör jag våra röster som unisont sjunger tills höstluften tar slut. Vi har ömma ränder över bröstkorgarna, för kravallstaket är trots allt inte som kuddarna i min soffa. Hon sjunger "Jag glömmer aldrig dina hemligheter, det du är räddast för fast ingen vet det" medan vi tittar på varandra och leende mimar orden med utplånade röster. Vi vet allt om varandra. Allt.

Scenariot är imaginärt; vi har aldrig befunnit oss på en konsert tillsammans. Snart bleknar ljudet av oss bort, som vitheten från ett åldrande papper. Väggarna lyser vitt, persiennerna lämnar fotspår av ljus på mitt golv. Det är inte som jag drömt om, för du är tunn som luft och nästan perfekt när jag klär dig i saknad. Vi räknar dagarna. Fyrtiosex.

Min hjärna vrider på situationen. Av alla människor; varför valde du en tråkig glasögonorm som jag?

Nej. Jag börjar om, tänker om, river ner. Vi var inget fotbollslag där den värdefullaste blev vald sist. Vi genomgick aldrig det där stadiet när man fnissar tillgjort åt skämt som egentligen inte är så fruktansvärt roliga. Det sade krasch bom brak och plötsligt kompletterade vi varandra.

Det här var inte ens tillägnat dig till en början. Jag var bara uttråkad.