Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

himlen drar sig tillbaka

vinden blåser
ljud i megafoner

du är inte med
längre

resan är slut
himlen endast
ett valv

jordskorpan
din plats

och kräks
vulkaners aska

över den
mänsklighet

där jag endast
är det sandkorn

som i öknen
färdas
över och under
våra liv

himlen vakar
bygger valv

och drar sig
tillbaka


Fri vers av Sonja Sidorow Lapington
Läst 189 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2012-01-28 20:15



Bookmark and Share

    ej medlem längre
Vinden som ryter, ljudet i megafonerna och en himmel som böljar fram och tillbaka innan den slutligen drar sig undan och lämnar de färdiga valven kvar. Det känns som att det finns en djup saknad i den här texten efter någon som en gång har varit närvarande, men som nu inte längre är med när resan har nått sin slutstation. Jordskorpan glöder, vulkanerna spyr ut sin aska över mänskligheten och själv är man bara sandkorn som flyger omkring och sedan skingras med vinden. En öken. Kanske är det just det tillståndet som dikten beskriver; torka, en vidsträckt längtan och en törst som infinner sig när himlen har dragit sig tillbaka och inte längre ständigt vakar över tillvaron eller vattnar livet med grönska. Jag vet inte riktigt, men texten påminner i alla fall om ett avsked. Duet är frånvarande, kvar är det ensamma jaget och de starka valv av känslor som byggts upp. Det verkar som att det ligger en stark laddning i detta. Som att upplevelsen är att vara utkastad i en värld där man inte längre styr sina rörelser eller har full kontroll över sina reaktioner.
2012-01-30

  Arja Söderfeldt
Fint!
2012-01-29
  > Nästa text
< Föregående

Sonja Sidorow Lapington
Sonja Sidorow Lapington