Sextiosex kandidater. Tjugo nakna avlidna.
Var och en av de döda låg
på sitt eget dissektionsbord av stålplåt.
Borden stod i tre rader i en stor sal.
De dödas huvud var stötta
med ett nackstöd av trä.

Det var ett unikt panorama, oförglömligt,
mitt dagliga arbetsrum under 18 månader!

Professorn stod vid anatomisalens dörr.
Hans tystlåtna röst frågade,
hur heter kandidaten?
Därefter visade rösten kandidaten
till rätta bordet och en av sex
arbetsplatser vid den avlidne.

För första gången
en tyst marsch längs de avlidnas spaljé
till min egen plats.

Därefter förberedelsen med en darrande hand
för ett första inledande snitt.
Tänk om den avlidne rör på sig
och han är skendöd!?

Mitt arbete fortsatte ett och ett halvt år
fyra timmar varje eftermiddag.

Aldrig under arbetsdagen
hade jag någon dialog eller replik med honom.
Varför skulle vi ha haft?
De döda snackar inte på, lärde jag mig senast nu!
Varje dag hälsade jag honom i mitt sinne
"Bonjour, Monsieur
je m´excuse, Monsieur"!
Goddag, ursäkta mig!

© Heikki Hellman (120129)