jag ber dina händer
att inte stanna kvar
de svider längs min
förkolnade ryggrad

nittioåtta, nittionio
eller
fjorton, femton

någonstans där växte vi ihop
slog uppåt med förhoppningar
någonstans där kom beviset
att en del är till för att offras

och jag minns att vi aldrig grät
att vi aldrig vände ner blicken
nej, vi bad om vapen
för att bygga barriärer

men nu när jag ser dig
syns det största sveket
inbränt i din hud

att jag glömde
att du glömdes

och alla vapen har vi
lämnat efter oss