kvällen bar inga synbara namn
men du bar ditt pojkhjärta krampaktigt över bron

jag speglade mig i alla tusentals skärvor
som vibrerade i dina brinnande ögon
du bar hela världen i dom
jag sa det med förundran för inget har påverkat mig så

med din gänglighet lutad mot tegelvägg och förtröstan
nämnde du något om den stora kärleken
där och då var du den sköraste versionen av dig
du sprang naken och livrädd in i mina ensamma gränder
du var så verklig att det gjorde ont

jag vandrade sakta hemåt
med ännu en avslutad saga under huden
och vacker var inget du visste att du var