Utanför faller snö i osymmetriska vinklar och mönster, när jag lyssnar till tidens symmetriska tickande mot imorgon, ett tickande i taget på väg framåt, alltid framåt. Jag smeker skriften med mina fingrar; urtavlans ristade riktmärken. Hur länge är det sedan sist? År sedan. År sedan.


Jag ser landskap i tidens framfart, solar som kretsar, återföds. Moln som flyttas. Tidens aldrig färdiga byggnadsverk. Tiden, den Gamle. Jag ser klockan, och tänker på mörker. Det mörker som saknar värderingar, som saknar innebörd, saknar sanning och lögn. Det ogenomträngliga. Den blindes mörker. Jag tänker på tomma ögon, när jag ser på klockan. Ser, och känner.


I min ficka tickar tiden framåt, följer rytmen i mina steg. Tickade tiden ner för dig? Jag föreställer mig hur du sett världen, dina ögon som en gång varit klara, men hur du som ung kastades ned i blindhetens mörker. När inte synens intryck längre stör, tickar klockan högre då? Ja, det vet jag. Det vet jag att den gör.


Vad tänkte du då när du skulle sova? Skymfad av din närmsta, blind, gammal och sjuk. Hur högt tickade klockan då? Och längtade du efter ett slut? Klamrade du dig fast vid mörkret, eller längtade du fortfarande efter omvärldens ljus? Vad är ljus för en blind? Och tidens hand, vad är den, för den som inte kan se i en spegel?


Nu sitter jag vid ljuset från en eldslåga och lyssnar på ljudet från din klocka. Undrar och funderar. Klockan gör mig äldre. Och äldre. Och äldre. Tidens krut på mina händer i det att jag ser framtiden skapas på detta papper. Ett fladdrande från lågan förvränger skuggan från min hand. Den flyter med lågan - skuggan, som på ett hav. Ett hav med tidens vågor, svallande från din klocka. Skapelsens mittpunkt, framtidens arkitekt; din klocka. Vad är tiden för en blind? Tickar klockan högre i mörkret? Ja, det vet jag, det vet jag att den gör.