Det är klart att alla vill hjälpa till. Klappa snällt på axeln och säga "det här ordnar vi". Öppna munnen och blotta en tandrad av skinande, blanka pepsodenttänder som strålar ikapp med ohälsosamt blekt hår. Det sticker i ögonen, men klart att de ska hjälpa dig. Men varför sitter du här sen då? Tiden som flöt förbi och cykeln blev inte använd och matten inte pluggad. Oarbetade högar av plikter som måste uppfyllas och tas itu med, tömmas. Information att nöta in som trycker inom bokpärmar och kollegiehäften. Läraren är urusel, men vad gör det? För allt kommer ordas, om du bara har tålamod. De finns här för dig om det var något mer. "Vi ska titta på saken", säger de.
Men ingen tittar på saken för det finns så gott kaffe i personalrummet och så har någon tagit med sig hembakt och det var väl trevlig. Så gör det goda humöret att samtalen blir längre och plötsligt har kvinnan med tandkrämsflinet glömt bort att hon skulle hjälpa till.
Här sitter jag och har gett upp på grund av en påse muffins.