Som ett spöke uppstigen ur dimman i Guds nådens år 2010 hänger han över oss som en tjärdroppande gloria. Dualitetens principer gör sig gällande likt katarernas motpols-lära, då han är ett nådens helgon likafullt som en livsglädjens dödsängel, beroende på vem man frågar. I vilket fall, i sann objektivitets anda är endast att konstatera att han lever mitt bland oss likt en aldrig sinande aska i vinden, det arv som förärats generationer till synes i oändlighet. Mannen i fråga, Martin Luther, anländer fortfarande till trumvirvlar spelade på timmerstockar.


Han var mannen som gav oss en bibel som folk kunde förstå, vilket inte nödvändigtvis var speciellt bra. Det är ju svårt att feltolka något man inte förstår, vilket hade besparat oss några hundra år av dedikerad meningslös slakt och blodspillan. Han var också den man som satte kommande generationer i slaveri, med sin lilla katekes och citat såsom ”den som icke arbetar, skall icke heller äta”. Och knegare idag kan väl i mörkrens förtvivlade timmar i behov av tröst tro att någon förstod dem, att någon stöttade dem, men tänker dock inte på att samme person fängslade dem i träldomens doktrin, och därmed är det as som satte dem i den trängande situationen från första början. Som att sitta i fängelse och med besatthet i blicken vilja träffa sin älskade som en fri man, utan att i sitt blinda känslorus minnas att det var den slynan som satte en i fängelse genom att ringa snuten och dikta upp en fantasihistoria för att få en inlåst.


I vårt nordland lever det lutherska liket mitt bland oss som är uppvuxna där, i bakgrunden fostrande oss till kapabla arbetare med moral och vilja till slit och strävan. Livet är inte kul, det är inte tänkt så. Vi är fan inte här för att roa oss. Vi arbetar för att äta, vi äter för att orka arbeta, för att kunna äta. En cirkel sluten i ett aldrig sinande omvänt moment 22. Slaveriet blev visst aldrig avskaffat. Vi strävar inte för uppåtperioder, vi lever för att överleva. Vi andas genom att glömma och förtränga, blunda och överleva, för att vakna upp till samma gryning präglad av piskors vinande igen. Drömlös sömn efter utarmad styrka håller oss om ryggen, så vi är kapabla att klara ytterligare en dag. För er med stolthet kamrater. Räta ryggen inför det tunga ok ni drar, för de riksdaler ni genererar som går till dem som minst av allt förtjänar dem. Det som återstår räcker till potatis, och något stärkande i rekreationssyfte. Det behövs för att vi skall hålla oss starka, och för att glömma dagen som vart, för att alltid i ett tidsvakuum vakna upp till dag ett. Låtsas inte om kyla och värme. De växlar om vartannat, och är något vi ej kan påverka, så arbeta på döttrar och söner. Plus minus noll är plus sett ur rätt synpunkt. Håll era böjda ryggar och sluttande axlar som ett igenkänningens märke, låt valkarna i händerna, den kroniska huvudvärken, den ständiga ångesten och stressen över vardagens budgetkalkyl, låt dem bli det signum för vilket vi skall bli ihågkomna. Vi är åkrarnas underhållare, dikesgrävarna, timrets huggare och bärare. Hamnarnas underhuggare, produktionens understa grundläggande nav. Utslitna, utbytbara. Vi är slavarnas generationer, the M Luther Generations.