Jag skulle vilja skriva som de klasiska poeterna
Rimma och måla upp natursköna ängar
Och porlande vatten
Skriva om kärlek så het att kroppen värker

Hade jag klarat det hade jag skippat
Mina svordomar och min sarkasm
Slutat upp att vara rapp och ung och dum
Fått gamlingar att gråta av mina sköna adjektiv

Fast det går inte
I alla fall inte nu
Så istället skriver jag en tafatt kärleksdikt
Om hur jävla vacker du är:

"Dina kanter och hålor och skuggor och vrår
Gör din kropp så fruktansvärt fantastik
Och jag är så löjligt lycklig över att du finns på riktigt
För nu slipper jag hitta på allt som är du"