Så simpel frågan kan tyckas, skamset förlagt den fortfarande. Vad jag befarar hittas den av någon med svartensjäl. Märk väl, märker du den så giv mig tillbaka min gloria. Ty inte passar den eder skalp. Ditt skimmer är nog för svagt, min duva. Under stock, under sten, där jag satt någonstans kanske den fanns. Ge mig en ny chans min gloria, sök en viloplats åter. Med hjässan bar genom en kall, mörk vinter utan skenet och värmen. Skenet kan dock bedra, jag står som en naken docka.

Mig är ditt moln att vila på. All mina verk, likt inget annat. Men de existerar. Du kan varken höra, känna, se eller vara i närheten. Endast bli ett med verken. Kunskap om min helighet kommer därav, se mitt världsarv. Därför har jag återfötts, min kraft har släppts lös. Av ondo, vik hädan, vik undan! Frälsaren anländer iförd trasiga kläder förutan gloria.

Men här kommer folket med gloria. Just det ja, den är till låns.
Med gyllene färg och smutsig pensel blev den till. Ultimata formen,
rund är den. Den är min gloria. Har du sett? Graciöst penetrerar
den skyn vi alla älskar. Vi älskar allt, inte sant? Därför bär vi gloria.
Annars förloras den, men inte kan den falla i evigheten för då kan
fel händer bli heliga. Förlåt mitt svammel om du kan, jag är ju en
gammel man. Syn min sämras. Kan du hjälpa mig att hitta, inte leta?
Hafver någon skönjt min gloria?