Död, jag leker i leran

Förstår inte vad jag håller på med

Förstår inte att jag bara blir smutsig i den här leken



Smutsigt samvete



Blind, jag kan inte se att jag skadar

Det är väl bara jag som avlider långsamt,

När det är jag som hånglar med ett radioaktivt svin?



Jag förgiftar alla omkring mig



Om du leker med elden så kommer du bli bränd,

Förr eller senare

Men naivt tror jag på att elden kommer värma det kalla i mig,

"Aldrig att den kommer bränna mitt hjärta och sätta eld på mitt liv!"




Dåliga ursäkter, för en hjärna som tror sig ha sett världens alla hörn,

När den inte ens varit utanför sin egen inbillade såpbubbla av svidande obefintlig glädje.

Jag limmar min mask nära ansiktet,

Ett leende!

För vem vill se den rädda flickan till motsats av de världsvana?

Ingen, skulle jag tro.




Ju mer jag älskar, desto hårdare dras snaran om min hals,

Och i slutändan när jag ska ta steget mot det sista mörkret inser jag,





Jag blev min egen bödel.