Så stor var din förtvivlan
att det ljus jag höll framför dig inte var ett ljus
utan ett mörker
ett hav
där du vadade ut onåbar
ensam
Jag ropade men min röst sköljdes bort utav vågorna

Du var ett barn som slets ur din moders hand
otröstlig
Vem kan läka ett brustet barnahjärta?

Så blind var din saknad att du inte ville räddas
och jag fick sedan höra
av vindarna som viskade
att du mötte en ängel
men hon var inte jag för jag är bara en människa
bara en vanlig människa

Det finns tröst som bara en ängel kan ge
En frid som ges som en ömsint smekning
och det var hon

Hon som viskade det till mig
när jag i vånda ropade på dig och du inte såg mig
när jag rörde vid dig och jag var som osynlig
när jag grät och saknade dig och du hörde mig inte
när jag vadade ut i ett hav av mörker
ensam
för jag var ett barn som slets från min moders hand
och jag grät mig blind utav tårar
och mitt hjärta var brustet
i spillror
av saknad

Jag mötte en ängel
en ängel som strök mig ömsint över kinden